Kvinnors rättigheter
Arbetet för att motverka diskriminering på grund av kön pågår på många sätt både i Sverige och internationellt.
"Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön..."
Europakonventionen, artikel 14, Förbud mot diskriminering
Läs mer om Europarådet
FN:s kvinnokommitté, CEDAW
Kvinnodiskriminerings-
kommittén är ett oberoende expertorgan inom FN som har till uppgift att granska konventionsstaternas efterlevnad av kvinnodiskriminerings-
konventionen.
Sveriges senaste rapport till CEDAW läser du här.
Läs om kvinnor och internationell fred och säkerhet
Hedersrelaterat våld och förtryck
Sveriges handlingsplan för att bekämpa våld mot kvinnor m fl
FN:s kvinnokommission
FN:s kvinnokommitté, CEDAW, ger synpunkter på jämställdheten i Sverige (februari 2008)
Reportage: Syrien och kvinnors rättigheter
I andra kapitlet i Regeringsformen, Sveriges grundlag, förbjuds lagstiftning som missgynnar någon på grund av kön om inte lagstiftningen utgör ett led i strävandena att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt.
FN:s konvention (1979)
En av det nybildade FN:s första åtgärder var att i organisationens stadga slå fast att de mänskliga rättigheterna gäller för både kvinnor och män, flickor och pojkar. FN har därefter under årens lopp fortsatt att konsekvent föra in denna princip i olika konventioner.
FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (kvinnodiskrimineringskonventionen) från 1979 ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och män. Konventionen lyfter fram regeringars skyldighet att i lagstiftning och praxis avskaffa de vanligaste formerna av diskriminering av kvinnor på grund av kön. Sverige var bland de första länderna att ratificera konventionen, som trädde i kraft 1981.
2008 har 185 länder ratificerat CEDAW vilket motsvarar drygt 90% av FN:s medlemsstater och gör den till den konvention som har näst flest ratifikationer (efter barnkonventionen) av alla konventioner om mänskliga rättigheter. Samtidigt har många konventionsstater reserverat sig mot konventionen på ett sätt som strider mot konventionens ändamål och syfte. Dessa reservationer undergräver själva avsikten med konventionen, dvs. att skapa en gemensam miniminivå för alla stater som anslutit sig om de åtgärder som måste vidtas för att förhindra alla former av diskriminering av kvinnor och ge lika möjligheter för kvinnor och män att åtnjuta de mänskliga rättigheterna.
Andra internationella konventioner
Ett flertal ILO-konventioner (International Labour Organization) som Sverige är bundet av är även tillämpliga på kvinnors rättigheter, se till exempel konventionen (nr 100) om lika lön, konventionen (nr 111) om diskriminering på arbetsmarknaden, konventionen (nr 156) om arbetstagare med familjeansvar och rekommendationen (nr 170) om arbetsmarknadsstatistik.
I EG-fördraget har genom antagandet av Amsterdamfördraget 1998 skydd mot könsdiskriminering och jämställdhet fått en starkare ställning än tidigare. I till exempel artikel 2 i fördraget anges att gemenskapen har till uppgift att främja jämställdhet mellan kvinnor och män.
Granskning av efterlevnaden av kvinnors rättigheter
I Sverige finns flera ombudsmän som lyder under regeringen och vars uppgifter har anknytning till de mänskliga rättigheterna. Jämställdhetsombudsmannens (JämO) huvuduppgift är att se till att jämställdhetslagen (1991:433) efterlevs. Jämställdhetslagen har till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet. JämO ska även genom rådgivning och information verka för jämställdhet inom skolväsendet, högskolan, arbetsmarknadsutbildningen och andra utbildningsformer enligt förordningen (1991:1438) med instruktion för Jämställdhetsombudsmannen. JämO ska också bevaka efterlevnaden av lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan.
Läs mer om den svenska regeringens jämställdhetspolitik
FN:s kvinnokommitté, CEDAW
Kvinnodiskrimineringskommittén är ett oberoende expertorgan inom FN som har till uppgift att granska konventionsstaternas efterlevnad av kvinnodiskrimineringskonventionen. Medlemsländerna måste rapportera vart fjärde år till kommittén om hur man lagstiftningsmässigt, juridiskt och administrativt lever upp till konventionens olika artiklar. Rapporterna behandlas sedan vid kommitténs möten. Då kallas representanter för de regeringar vars rapporter är uppe till behandling för att presentera sina rapporter och svara på frågor från kommittén. Kommittén kan även ta emot information från enskilda organisationer.
Senaste rapporten om Sverige kan du läsa om här
Se också tidigare rapporter om Sverige.
Kommittén kan också lägga fram förslag och allmänna rekommendationer, vilka innefattar kommitténs tolkning av konventionen. Rekommendationerna är emellertid inte juridiskt bindande för konventionsstaterna. Kommittén har bl.a. särskilt engagerat sig i frågan om våld mot kvinnor samt i reservationer till konventionen.
FN:s tilläggsprotokoll
Kopplat till FN:s kvinnodiskrimineringskonvention finns också ett fakultativt protokoll, som ger enskilda individer eller grupper av individer klagorätt till FN:s kvinnodiskrimineringskommitté. En viktig regel är att nationella rättsmedel måste vara uttömda innan kommittén kan behandla ett klagomål. Protokollet ger också kommittén en möjlighet att på eget initiativ undersöka allvarliga och systematiska kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen. Protokollet öppnades den 10 december 1999 för undertecknande och trädde i kraft den 22 december 2000. Sverige ratificerade protokollet den 24 april 2003.
Här hittar du rättigheterna
Senast ändrat 2009-01-12